m a r t i n a

det gör ont att veta, att du inte är mer än någon kilometer bort.


jag börjar bli galen, massa panikattacker mitt på ljusa dagen, för ingenting.
dom bara hoppar på mig, bara slår mig ner på marken. och jag orkar inte slå tillbaka.
jag låter bara allt komma, jag accepterar det. jag vet inte vart jag är på väg?
jag trodde jag äntligen stod upp, och kunde klara av att gå rakt, utan att ramla.

fyfan för mig.