m a r t i n a

and now I cry myself to sleep.


det är över, jag känner det. slutet är här. här och nu. jag är ledsen, grymt ledsen att allt är som det är. det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu. fan, jag har inte en aning om vart jag ska ta vägen eller vart jag ska göra av alla känslor, det är för mycket, alldeles för mycket. du sa att du ville dö, du grät bakom dörren. ge mig något, nu är det på gränsen, jag klarar inte längre av att vända ryggen mot stupet, jag är bara redo att ta steget ut, fast ändå inte. det finns så mycket jag vill ändra på, speciellt mig själv, jag önskar jag hade kunnat vara som min mamma ville, så jag slapp såra henne, för det gör ont, oavsett hur mycket hat jag känner för henne, så gör det ont att jag inte blev den hon ville, det gör ont att jag har sårat henne. min själ har flytt iväg, och jag är kvar här i dimman. ledsen för alla tårar jag har fått er att gråta, ledsen för alla sår jag har orsakat, jag är hemskt ledsen för allt jag har gjort, men jag försöker bara leva, och ibland går det ut över er, förlåt. men jag kan inte hjälpa att mitt slut har kommit, boken ska stängas och inget lyckligt slut på denna sagan, men jag har alltid älskat er som står nära, och jag har försökt tillräckligt. jag är trött dag ut och dag in, jag vill få evig sömn, tröttheten bor i mig, men inget tycks få den att flytta. och allt jag vill är att orka, så jag kan orka ta mig upp, så jag kan orka leva, men jag har försökt för många gånger, och jag vet hur det slutar,


för nu är döden den jag dansar sista dansen med.