still can't belive your gone.
det är inte mycket alls jag begär.
jag föraktar svaghet. och jag föraktar mig själv. för jag är svag. jag vill så gärna kunna resa mig och gå, jag vill kunna stå på mina ben, men istället kryper jag. jag kryper fram, men ramlar ändå. fast att jag kryper, så ramlar jag ner i varje hål, och snubblar på varenda problem. det är som att jag är till för att ramla. men jag kryper fram, försöker gång på gång resa på mig, men det slutar med tårar, och det slutar med sår. och på samma stig som hålen jag ramlar i finns, på samma stig jagar jag lyckan, och ruset. och endast med ruset lyckas jag hålla mig ifrån hålen. och med lyckan kan jag gå. då kan jag stå på mina egna ben, då klarar jag mig själv. men ruset går över och lyckan flyr. jakten fortsätter och man ramlar igen. allt jag vill lära mig är att flyga, och att älska mig själv. och när jakten fortsätter, och ruset har gått ur, då vill man bara ramla ner i ett bottenlöst hål, och bara försvinna. man vill skära bort allt som kallas känslor, och man vill skära bort alla minnen. allt man vill ha är lyckan & ruset. det är allt man behöver. och när man kryper fram och önskar död åt sig själv, då springer lyckan förbi, samtidigt som man sakta men säkert skär nya sår. lyckan blir ens vän igen, bara för några få sekunder eller någon minut. men det räcker. det räcker absolut. det är det man behöver av lyckan för den gången. det är det man behöver för att döda känslorna ett tag. och det räcker tills man fångar den nästa gång.
I will soon teach me how to fly for real
and then, only then, happines walks beside me, forever.