atombomb.
today sucks.
så vad gör man när verkligheten trasas sönder ? när man inte finns för en person längre ? från ena dagen till den andra så har man försvunnit, man finns inte i den andres ögon längre. för vissa är allt lätt, så jävla lätt. och när paniken kryper i bröstet, när luften man andas knappt går att andas, då finns man inte. då är man ingen, precis som vanligt. vissa har det lätt, dom har alltid någon som lyssnar, alltid någon som ställer upp. dom har ingen panik i bröstet, dom kan andas. livet är jävligt orättvist och det kan jag gå med på. det kan jag stå ut med. men att folk slutar se en, eller bara använder en när man behövs, det suger, det suger då jävla mycket. jag hatar det, och jag kan fan aldrig säga nej, jag har svårt med ordet nej. men hur svårt ska det vara, jag bara ställer upp när jag egentligen vill skrika NEJ. men skriket kommer aldrig, och inte heller ett nej. och jag ber inte om en förklaring heller, jag slutar bara finnas till ibland. då blir jag ingen, absolut ingen. och det är då som paniken kryper som mest och det är då det är som svårast att andas. jag hatar att bli osynlig, lika mycket som jag hatar att vara synlig. ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. ibland vill jag bara springa, bara fly. jag vill bort, bort från den här staden, bort från allt. men när det är som svårast så finns det alltid något som håller mig kvar, något jag tycker om, något jag älskar. you know who you are. men ändå så finns det dagar som denna, och jag hatar dom. sometimes things fall apart.
så vad gör man när verkligheten trasas sönder ? när man inte finns för en person längre ? från ena dagen till den andra så har man försvunnit, man finns inte i den andres ögon längre. för vissa är allt lätt, så jävla lätt. och när paniken kryper i bröstet, när luften man andas knappt går att andas, då finns man inte. då är man ingen, precis som vanligt. vissa har det lätt, dom har alltid någon som lyssnar, alltid någon som ställer upp. dom har ingen panik i bröstet, dom kan andas. livet är jävligt orättvist och det kan jag gå med på. det kan jag stå ut med. men att folk slutar se en, eller bara använder en när man behövs, det suger, det suger då jävla mycket. jag hatar det, och jag kan fan aldrig säga nej, jag har svårt med ordet nej. men hur svårt ska det vara, jag bara ställer upp när jag egentligen vill skrika NEJ. men skriket kommer aldrig, och inte heller ett nej. och jag ber inte om en förklaring heller, jag slutar bara finnas till ibland. då blir jag ingen, absolut ingen. och det är då som paniken kryper som mest och det är då det är som svårast att andas. jag hatar att bli osynlig, lika mycket som jag hatar att vara synlig. ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. ibland vill jag bara springa, bara fly. jag vill bort, bort från den här staden, bort från allt. men när det är som svårast så finns det alltid något som håller mig kvar, något jag tycker om, något jag älskar. you know who you are. men ändå så finns det dagar som denna, och jag hatar dom. sometimes things fall apart.
Kommentarer
Trackback