m a r t i n a

jag har tappat mina drömmar, jag har slutat att tro. för allt jag möter är motgång. hur mycket klarar en människa? hur mycket ska man gå igenom utan att få något tillbaka? det är sånt här jag försöker undvika att tänka, undvika att säga, för jag får bara tillbaka det, jag får höra det om och om igen, "du försöker inte, kom igen, det är väl inte så farligt?" fuck off and die, det gör ont och jag kan väl få visa det ibland, men tydligen inte.
jag saknar något, vad vet jag inte och jag har ont, och för er döljer jag det, för ni tycker inte om det och det gör ännu ondare då, för jag vet, att till slut kommer jag stå ensam, precis som alltid. och förlåt, jag vet att jag inte får säga så här.. för hur mycket bryr man sig om man inte vill höra om det dåliga, det som gör ont, det som blöder? jag är så trött på att alltid känna mig instängd, att inte kunna säga vad jag vill, vad jag känner. inte kunna svara ärligt på frågan, hur mår du? eller ens få frågan hur mår du? för att man undrar och inte för att det är något man säger. I'm tierd of this. som jag sa idag, det finns Dem och det finns Du. för det är verkligen så. jag har flera verkligheter, jag har en där jag låtsas, där jag är som ni vill, en där jag bara är, och en där jag verkligen är mig själv, som med dig. jag skulle kunna fortsätta i evigheter, men jag kan inte sätta ord på det jag känner. men jag vet att jag inte vill känna såhär.

I want to run away.