m a r t i n a

jag la in bilder ifrån kameran på datorn. kollade igenom och raderade.
duktigt gjort tänker ni.
men när jag bläddrade så dök det upp några bilder där du var med. några som får mig att må illa.
så fort du dyker upp hugger det till i mig. jag vill inte ha det så. jag vet inte varför det är så.
du får mig att vilja gråta, skrika och bryta ihop. jag önskar att det var som förr. då du gick jämte mig.
då jag visste att du fanns där. du fick mig att växa, du fick mig att må bra.
jag var alltid så glad att just du alltid stod kvar trots att alla andra gick, försvann. jag var glad att jag hade en sann vän.
en vän som stod kvar genom allt. precis allt. jag trodde aldrig att vi skulle skiljas åt. du visste inte mycket, men du fanns kvar oavsett vad. jag kunde räkna med dig. jag kunde aldrig tro att jag en dag skulle ha sånna här känslor mot dig. känslorna jag känner är nästan hat. jag kan inte säga att jag hatar dig för jag har älskat dig. och hat är ett sådant starkt ord. jag vill inte säga det, även om det är precis vad jag nästan känner..
jag är så ledsen över att jag inte har kvar dig i mitt liv. speciellt när allt är som det är.
jag kan inte ens skriva i koder. jag tror du förstår vem du är. jag tror du har koll. jag tror du förstår precis.
för vi gick samma stig, vi talade samma språk.
och allt som finns kvar är tomma ord och hårda känslor.
FAN.