m a r t i n a

precis när jag trodde att jag hade glömt, slutat sakna och vant mig vid att ha min tankar för mig själv, då dyker du upp, precis som att inget har hänt, precis som om vi aldrig har haft ett avbrott, som att du alltid varit där, att inget har hänt. jag blir arg, för då kommer dom jävla känslorna, dom jag trodde att jag hade kommit över, då kommer saknaden tillbaka, för jag vet hur det blir, imorgon finns jag inte, jag finns inte förens du behöver mig igen. jag är så trött på det, men jag kan inte annat än hjälpa, lyssna och finnas där, för du kommer alltid av någon konstig jävla anledning finnas i mig, och nej, jag kommer aldrig kunna säga detta rakt ut till dig, för det vore att blotta min själ.
jag saknar det vi delade, att alltid kunna ringa och veta att någon förstår, att alltid ha någon som lyssnade. jag skiter i om "den sista tiden" var på dina villkor, och att jag fick höra lögner och att jag aldrig ens har fått ett hejdå. jag gillade den tiden vi hade, och jag kommer aldrig glömma.


nu ska jag gå och gråta och sakna.
och jag ska verkligen försöka glömma..