m a r t i n a

det ger mig ångest, stor fet äcklig jävla ångest. jag vill verkligen inte, och jag vill inte stanna här. jag får fan inte ihop något, jag är helt jävla patetisk med att lyckas göra något för mig själv, få mig själv att trivas, det går för fan inte. jag tror att jag vill en sak och sen visar det sig att det är helt fel, så jävla fel det kan bli, och det andra verkar så rätt, så jävla rätt.
jag blir galen och det snurrar i mitt huvud om nätterna, jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen, och jag vet fan inte hur i helvete jag ska klara det här. jag får inte till något..

och jag vet inte hur jag ska göra för att inte överreagera, men ibland känns det som att jag inte gör det, jag vill bara höras, synas.. det är så jävla svårt, för jag får inte göra fel och inte rätt, för rätt är fel och fel är fel. så känns det, och så är det nog om jag tänker efter och ja, jag skriver i koder, men det är enbart för att jag inte klarar av att vara öppen med det. hur som helst, jag är trött på att vara i vägen och göra fel när jag egentligen bara försöker att säga som jag känner, som jag tycker. det ska inte vara fel, det ska vara rätt. och jag vet att det är inga stora åsikter. jag vill bara bli uppmärksammad. så är det, det vill alla bli.

hur som helst, jag drar antagligen tillbaka på tisdag, för att försöka förstå mig på hur fan jag ska få ihop allt, jag måste vänja mig vid att vara där, försöka vända tillbaka det jävla dygnet och försöka vänja mig vid att inte sova jämte linnéa. för det är där jag har spenderat mina nätter, i alla fall halva lovet. och det är underbart, för det är bra, då mår jag bra. och jag vet att du vet att det är allt.

it was pretty easy back then...