m a r t i n a

jag vill lägga mig ner på golvet i fosterställning och gråta. jag är helt slut. jag orkar inte. jag saknar, jag har ångest, jag vill helst av allt bara dö. just nu är inget bra, jag vill sova i sjuttioåtta år och vakna upp och så är det lördag. men jag vet att det blir en lång natt. en lång, kall och ensam natt. jag vet hur mycket jag hatar det. jag kommer räkna varenda jävla regndroppe som träffar rutan, räkna sekunderna tills jag somnar. och sen är det dags att gå upp för ingenting. just nu är allt svart, riktigt svart. jag hatar det. jag hatar att jag är sån här. att när allt blir svart finns det inga andra färger alls. det är såhär tills jag hittar något som tar mig bort från det. jag vet tre jävla grejer, alla är omöjliga just nu.
närhet, rus och sömn. jag behöver alla tre och då mina vänner, då är det illa. jag behöver alla tre nu. en famn att krypa in i, rus i min kropp och lugnt somna in. det är vad jag behöver nu, men istället sitter jag ensam och lyssnar på de jävla regndropparna. sängen skrämmer mig, ett rus är omöjligt och närheten är långt borta. allt jag behöver är för mycket begärt just nu. så jag ska börja räkna regndropparna och mina andetag. morgonen är fortfarande långt borta.. sekunderna är långa och kallen är natt.
can you please take me away?