m a r t i n a

jag fastnade i tankarna. dom tog mig en jävla bit bort. jag blev nostalgisk, tänkte på alla gamla dagar, bra som dåliga. med vänner jag inte längre har kvar. med folk som inte längre finns. det hugger till i hjärtat. jag försöker gå vidare utan att känna, utan att påverkas. men det är lönlöst. kanske borde jag släppa ut alla känslor på en och samma gång, låta hela världen se hur sårad jag är, hur arg, besviken och ledsen jag är? jag kommer ihåg alla dagar jag legat i sängen och önskat att jag inte fanns. jag minns att jag sov 16-20 timmar på ett dygn. bara för att få tiden att gå, för att försöka läka alla sår..
jag minns inte alla skratt, men jag minns lycka. med flera vänner. vissa är kvar, andra är långt borta för längesen.. jag minns mycket kärlek, men också hat och tårar. jag kan inte säga att jag har haft det förjävligt, men jag vet att jag inte har haft det lätt. jag vet att jag är svår ibland, jag vet att jag har växt genom allt jag någonsin känt och alla jag träffat. jag vill tacka, jag känner värme och kärlek till alla som stannat, som orkat med. jag inser när jag fastnar i gårdagen att jag inte är bra på det, att tacka, att leva. jag vill förenkla mig själv, inte lägga alla mina känslor i allt. jag vill bli en bättre människa och jag vill må bra.
jag inser också att jag kämpar, att jag har kämpat så hårt för att komma hit, till idag. jag hade kunnat vara någon helt annanstans, på en helt annan plats. men jag kämpade, jag klarade det. jag överlevde. jag vill att alla ska veta att jag har kämpat så hårt för att kunna stå upp. att jag har gråtit tusentals tårar för att sitta här och ja, le. det kunde gå dagar, veckor utan att jag skrattade, log.. men jag vill ännu en gång tacka er som fått mig att uppleva skrattet, lyckan. jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft er.
samtidigt blir jag ledsen när jag inser hur många jag har förlorat, hur mycket fel jag har gjort. detta kommer alltid ligga på mitt samvete och gnaga, jag kommer alltid bli påmind. men jag vill inte släppa det, inte gå vidare. det hjälpte mig, det stärkte mig. det var det bästa, men samtidigt det värsta jag gjort i hela mitt liv. jag kommer aldrig glömma tiden jag fick med dig. du fick mig att andas, att ta mig upp ur sängen. tack.

vissa människor är jag glad att jag inte har kvar, att jag sagt ifrån. om jag ska kunna leva så måste jag ha folk som vill leva med mig. som uppskattar mig, som älskar mig precis lika mycket som jag älskar och uppskattar dom. jag kan inte ge allt, jag kan inte alltid stå upp rakt. jag kan inte bygga allt. det går inte, jag kan inte. och är det svårt att förstå så gör det mig inget. det enda jag hade velat ha var ett bevis. det kommer jag aldrig få. men de vänner jag har kvar, de som finns nu, det är dom jag kommer älska föralltid.
det är för dom jag står rakt, andas och lever mitt liv.
och det är er jag vill tacka, tacka för att jag kommit såhär långt. det är ni som har hjälpt mig bygga upp mitt liv igen. det är ni som får mig att le nu. jag fastnade i en trasig bakgrund som alltid kommer göra sig påmind, men jag befinner mig i hel framtid. jag kommer aldrig tillåta mig själv att göra er illa eller att hamna där jag var igen. aldrig. och jag kämpar, varje dag. ibland med stora steg, ibland med små.
men det är ni som får mig att vilja ta stegen.

Tack.