m a r t i n a

jag och hjärtat låg för en stund sen i sängen och pratade, och vi gled in på ämnet hemresa. egentligen borde det inte vara så farligt, så laddat. men såfort det kom på tal högg det till i mitt hjärta. det var som att en kniv åkte rakt in, vreds om 10000 varv och tårarna började rinna. (jag har förresten blivit en sucker på att gråta, all the time, för allt, blalbalala)
det slog mig också att såhär har jag aldrig känt för en annan människa. inte denna sortens kärlek. jag älskar mina vänner högt, men andré älskar jag högre, djupare, bredare.. jag förstår inte hur man kan känna såhär mycket för en annan människa, älska någon så djupt att man aldrig vill lämna famnen, man får aldrig nog av pussarna och man vill ses så fort man har skiljts åt. jag tycker det är sjukt, men jag är så underbart lycklig med min man, min skatt, min prins. jag älskar honom över allt annat, until the day I die.


men jag slits i tu varenda gång jag måste lämna honom och vet att det är för en längre tid.
men det är fascinerande. men alla skratt, pussar, kramar och lyckoruset gör det värt det.





Jag älskar dig André Amberg :)