m a r t i n a

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag behöver verkligen skriva av mig, som vanligt. Men jag vet också att jag inte kommer orka spy ut alla känslor som bubblar nu.
Jag är bara trött på det livet jag lever nu, utan någon trygghet. Och jag vet också innerst inne att i slutändan så räknas jag inte, då är inte jag viktig. Och det springer jag inte runt och säger, för då får man massa lögner upp i ansiktet. Alla har någon som de skulle välja om de måste, jag har ingen som skulle välja mig, jag har 2 jag skulle välja, utan att tveka. Dom har andra dom hade valt. Tillslut står man ändå ensam, så jag orkar inte längre kämpa. Jag vet vad jag offrar, men det gör mig inget. Ensam är stark, i slutet i alla fall. Jag är inte stark nu, men är jag alltid ensam, då blir jag inte sårad.


äh, vill lämna allt och fly så långt bort man kan komma.
Starta ett nytt, ensamt liv. känns lockande.